Då var det måndag igen. Exakt en vecka kvar tills jag blir igångsatt. Nu börjar längtan blir mer verklig. Nu vet man lite vad man längtar till. Nu är det inte längre nedräkning till årsskiftet, till en ny månad, en ny trimester. Nu är det liksom dags. Nu längtar jag tills förlossningen. Helgen då? Vad har vi gjort? Helgen har gått åt till att skruva IKEA-möbler, bokstavligt, jag h-a-t-a-r IKEA möbler. Never ending story alltså, spelar ingen roll hur mycket man skruvar, hur många delar som sakta försvinner från golvytan så blir man ju aldrig klar. Jag nämnde tidigare i min årsresumé att vi har investerat mycket i vår lägenhet och det har vi verkligen gjort. Däremot har vi prioriterat väldigt noga. Vi har köpt en möbel per månad ungefär. Dels för att dryga ut kostnaderna men också för att köpa de möbler vi verkligen vill ha och inte förhasta besluten. Det är jag glad för nu i efterhand. Efter 6 månader har vi en enda möbel kvar på listan och det är ett nytt matbord. I nuläget är det inget vi ”behöver” därför inget vi kommer kosta på oss nu inför bebis ankomsten. Det kan vänta. Men hemmet börjar verkligen bli det vi har sett framför oss och det finns få känslor som är lika tillfredsställande som att veta att man byggt upp detta, vi liksom, vårt hem, som vi kan skryta om och längta att få komma hem till.
Men, förutom detta tråkiga så har min vackra Lottis blivit Mamma och hennes Jonas Pappa. Finns ju inget större? Min bästa väninna sedan 23 år har blivit Mamma. Är så glad för deras skull. Hon är så himla vacker, söt, docksöt och mer därtill. ”Micro” som hon kallats i 9 månader heter nu Minelle. Är så imponerad att Lottis klarat förlossningen, tagit sig an mamma-rollen, få höra henne berätta, se henne skicka bilder. ÅH. Jag blir helt tagen. Grattis igen, Lottis. När du ser detta. Love you.
M’s vagga är nu klar. Vet hur mycket min Mirmir har kämpat för att hinna blir klar med allt. Mamma har fått hjälpa henne, men nu är den klar så jag längtar att få den på plats. Den har gått i minst 5 generationer och jag tycker att det är så stort. Lite speciellt blir det också att jag var den sista ”bebisen” som sov i den och nu blir det vår son. Nu när det närmar sig är det många som frågar om man är rädd, nervös, orolig och vad/hur man tänker?
Jag tänker inte så mycket på förlossningen specifikt, jag resonerar så att det är svårt att vara rädd för något man inte vet hur det känns. Jag kan inte föreställa mig smärtan från en förlossning så kan heller inte oroa mig för den. Samma gällande skador i underlivet eller andra svårigheter, jag kan inte föreställa mig och därmed inte oroa mig. Jag är mer ”orolig” att det skall bli långdraget, det är väl största problemet enligt mig i nuläget, haha, för det orkar jag inte. Där och då gör man väl det, men.. Ja, mina funderingar därikring är inte så stora. Jag har stora funderingar kring efteråt. Jag tror att de funderingarna är större än under själva arbetet. Dock säger alla att man lär sig det, det är en inbyggd grej att förstå sådant som är helt oförståeligt i nuläget.
Sömnen däremot är katastrofal. Jag frågade faktiskt min väninna Linnea om hon också hade mycket mardrömmar sista tiden och det hade hon. Jag drömmer om mord, våldtäkter och våld i alla dess former. Varje natt. Jag brukar aldrig ha mardrömmar men T väcker mig på nätterna och då är jag helt uppe i varv. Jag är svettig, gråter och har fullkomlig panik alltså. Hemskt. Just att jag bara drömmer om mina närmsta, antingen är det T som blir mördar eller så är det min bror och varje gång så slutar jag upp på förlossningen. Super skumt. Men snart, så har jag en helt annan anledning att vara vaken om nätterna och om ungen så har kolik så är det nog bättre. Haha.
