Först ut att bli hyllad är ingen mindre än min bästa vän. Min största motsats men även största likhet. Jag minns när vi blev ”kompisar”, haha, jag var 6 år och Lottis var 8. Hon hade ett par skitcoola militärbyxor tyckte jag, och jag ville få dem. Haha! Helt otroligt. Redan på den tiden såg jag verkligen upp till den person Lottis var, och med stolthet gör jag det fortfarande. Idag ser jag upp till henne på ett helt annat sätt.
Idag ser jag upp till henne för den kvinna hon blivit och är. En kvinna med styrka att bära världen. En kvinna som ger allt utan att förvänta sig något tillbaka. En vän som tar ner mig på jorden när jag emellertid svävar för högt. En vän som har stått mig evigt lojal sedan urminnes tider, alltså -99 (haha1). Ärlig, rakt fram och med fötterna på jorden. Med Lottis kan jag prata om allt, specifikt våra uppväxter som ibland var jobbigare än för andra och att ha någon som aldrig får dig att känna dig konstig, utstirrad och dömd är få förunnat.
Hon står med mig i ur och skur, men detta utan att vara rädd. Gör jag fel får jag veta det. Tänker jag fel får jag veta det. Det är aldrig bara ”yaya, bra bra”. Och även om jag ibland kan undvika att faktiskt fråga Lottis, just för att jag inte orkar med sanningen, så vet jag att jag får den. Hon ser igenom mig och det gör även att jag ibland backar när jag mår dåligt, för jag vet att jag kommer behöva besvara hennes frågor, jag vet att jag inte kan ljuga och säga att jag mår bra för hon ser igenom mig som en öppen bok.
Om eller rättare sagt när Lottis inte förstår mig, då säger hon det rakt ut och på ren svenska ”nej, jag tycker du är dum i huvudet. Hade inte gjort så”, och för er som ”bara” läser detta kan det med all säkerhet framstå som elakt och hårt, men vi funkar så. Vår vänskap är byggd på en svidande sanning och j*vligt mycket kärlek, hade inte velat ha det på ett annat vis.
Jag kan inte se mig själv utan henne. Vi har en specifik vänskap, i perioder varken ses eller pratar vi på en längre tid, för det finns helt enkelt inget att prata om. I de perioder där vi mår sämre så vet vi precis vart vi har varandra och varken tiden på dygnet eller platsen spelar roll. Vi ses om det behövs.
Vi har spenderat så ofantligt många nätter ute där vi hade snott cigaretter från våra mammor, så bara satt vi där tills någon av oss fick nog. Men vi satt tills vi mådde tillräckligt bra för att gå hem igen. Och jag vet inte vad jag i vissa perioder hade gjort om inte hon var min stege, min betongpelare, min vän och min familj. Utan henne råder det stora tvivel kring hur jag hade klarat det.
Idag är hon förutom en fantastisk vän och kvinna, en underbar mamma. Jag älskar att se henne med hennes dotter och jag är så glad att vi har barnen med 2 veckors åldersskillnad, tror det kommer gynna oss i längden och att få dela även detta ögonblick med henne, det är bara kärlek. Bara kärlek och dubbel glädje.
Om du ser detta Lottis, min älskade, finaste. Älskar dig mer än ord beskriver.
♥
love you! ❤
❤️