Förlossningsberättelse del 2
7 februari
Fortsättning på del 1 (för att läsa del 1 igen, tryck här). Läkaren valde att omgående sätta en bricanyl spruta på grund av att det finns en risk att livmodern brister om man har för täta värkar och med tanke på att jag hade trippelt över normalt så valde de att avbryta även denna gång. Läkaren gjorde bedömningen att jag skulle få sova tills morgondagen och då göra en ny bedömning vad som kunde vara rätt metod för mig.
8 februari
Vaknade av att ronden kom in som gjorde bedömningen att jag skulle åka hem då kroppen tar oerhört mycket stryk både psykiskt och fysiskt av att starta/stoppa förlossning, vilket hade skett 2 gånger redan. Vi åkte hem och jag var helt slut. Jag var helt förstörd psykiskt och fick känslan av att jag inte kunde föda barn. Jag ansåg att sjukhuset sätt att hantera allting var omänskligt. Jag ansåg inte det vara humant att påbörja lantensfasen för att sedan stoppa allt igen med hjälp av medicin och sprutor. Hela upplevelsen var bara vedervärdig och när vi kom hem så slutade jag prata med T. Jag raderade samtliga appar som var kopplade till graviditeten, svarade varken nära eller kära i telefon. Jag bara släppte det. Fick en känsla av att vi aldrig skulle få ut M och skulle han mot alla odds komma så ville jag inte ha honom längre. Jag förstår att vissa kan uppleva detta lite hemskt att läsa, men tro mig, det var värre att uppleva.
Vad skulle jag längta till? Ena barnmorskan hon hoppade av lycka när jag hade öppnat mig ytterligare 1cm, nästa barnmorskan menade på att den cm inte betydde något, det kunde ta en vecka till innan vi var i mål. Allt gick för fort därinne och ärligt talat, jag hade spenderat 2 nätter på BB, det är 3 skiftbyten på en dag och jag hade träffat en.. EN barnmorska som bara var fantastisk på alla sätt och vis. Men att av så många inte känna sig trygg, sedd och förstådd det är vedervärdigt när du redan har blivit sparkad på i en liggande position.
Till slut somnade jag natten till torsdagen med tanke av att imorgon skall jag in dit igen och då kanske, kanske detta eländet på ett eller annat sätt är slut.
9 februari
Jag vaknade på morgonen av att telefonen ringde. Det var förlossningen.
– ”Hej, Anna. Vi ringer från förlossningen”
– ”Ja, hej”
– ”Jo, du skulle ju komma in här idag för att fortsätta igångsättningen”
– ”Ja, det stämmer”
– ”Ja, men tyvärr är det så att förlossningen är full och vi kommer tyvärr inte kunna ta emot dig idag”
Nu är det helt tyst i telefonen, varken jag eller sköterskan säger något, detta varar väl i ett par sekunder
– ”Anna, hörde du mig?”
– ”Ja, jag hörde”
Efter detta följer det en konversation som jag inte är beredd att dela med mig av, men i denna konversation så ingick väl en ganska så otrevlig, ärlig och sorgsen känslobeskrivning om min upplevelse på förlossningen. När vi la på detta samtalet hade jag avslutat med att de inte behövde återkomma dagen därpå, för jag tänkte inte komma in till förlossningen i vilket fall.
Resterande tid på detta dygn spenderades i stort sett ute, jag bara gick och gick. Jag ville inte träffa T och ha ögonkontakt. Jag bara kände mig så misslyckad att jag inte ens orkade prata med honom, förklara för honom att jag inte kommer kunna föda hans son idag heller. På något sätt kändes det som att han hade så höga förväntningar på mig och jag kunde bara inte med det.
Notis: T hade inte höga förväntningar, men ångesten är sällan logisk.
Till slut somnar jag ännu en natt antagligen med torkade tårar på kinden.
10 februari
Strax innan 07 på morgonen så knackar det på vår dörr, det är min mamma. Hon hade pratat med förlossningen kvällen innan och exakt vad som blivit sagt dem sinsemellan är jag faktiskt inte klar över. Hur som helst så kom mamma in för att stötta och finnas där för sin dotter som faktiskt vid denna tidpunkt inte mådde speciellt bra.
Det hann gå ungefär exakt 2 timmar innan förlossningen ringde med beskedet att jag skulle komma in så fort jag kunde så skulle vi fortsätta behandligen.
Med mycket känslor så åkte vi till slut in till förlossningen.
När vi skall ta hissen upp till andra våningen så vrålar jag rakt ut att något rinner längst benen..
Resten får ni läsa i nästa del, som eventuellt även blir den sista.
♥
