Anna Nilsson

Det är så jävla okej, att inte vara okej!

Ja, detta kan komma till att bli ett av mina ärligaste inlägg. Jag känner dels att ni kräver en förklaring, men jag känner även att jag vill förklara. Som med mycket annat tar jag mig igenom vissa saker och inser sedan att det kan bli som ett stöd för andra, att få läsa om att man inte är ensam i tankar, känslor och situationer. Så jag kommer berätta.

Förra veckan så åkte jag hem till min Mamma för att vara där ett par dagar. Anledningen till det beslutet var att jag någonstans kände att jag höll på att förlora mig själv och den jag är, den jag vill vara. Jag kände att det hade blivit för mycket fokus på precis allt annat och att i detta försvann jag själv.

Det var länge sedan jag kände mig som mig själv, väldigt längesen. Det var kanske 12-13 veckor in i graviditeten, vilket snart resulterar i 1 år. På 1 årstid har jag inte känt mig som själv överhuvudtaget. Jag har inte varit den jag vill vara, jag har inte uppnått saker jag velat och jag trivs inte. Jag trivs inte i den kropp jag någonstans blivit lämnad med.

Jag var totalt inställd på 9 svåra månader och ansåg att jag klarade dessa med en pärs. Efter detta får jag liksom återhämta mig och sedan komma tillbaka till den jag vill vara, men nä, jag är inte där alls. Jag önskar inte få kommentarer kring hur gammal M är, att det blir bättre och/eller att det är så det är. För jag trivs inte, jag mår inte bra i det som är just nu. Jag känner att jag saknar vissa stunder, jag saknar spontaniteten med T, jag saknar att vara en sexig och glad sambo, Jag saknar att inte endast vara mamma. Jag vet att jag på en dag hinner pussa både hund och M fler gånger än vad jag hinner med T. När T kanske som mest längtar efter en stunds vuxen-tid så vill jag packa och förbereda skötväskan för kommande dag, jag vill gå in och se så han ligger bra och har det lagom varmt/kallt. När sedan detta är klart och man slår sig ner för att liksom umgås, mysa och bara vara, så bara känner jag rysningar och obehag i hela kroppen av att vi skall umgås sexuellt. Av någon anledning. Allt detta bottnar i att jag inte trivs med mig själv.

Jag behöver lära mig att älska mig själv igen, och det är ärligt talat ganska svårt. Jag känner att jag gått från allt jag hade, till inget alls. Jag står kvar med mindre bröst, skum mage, bastanta höfter och en känsla av att jag fått en kropp till låns. Jag längtar tillbaka till tända lampor vid sex, jag längtar tillbaka till att känna att man kan attrahera utan att ha en halv-dags ansträngning. Jag längtar tillbaka till min kropp. Jag är 23 år gammal och förväntningar var väl någonstans att en vecka senare skall jag se ut som förut. Icke. Det kommer krävas mer än vad jag först förväntande.

Jag var kanske snarare inställd på vakna nätter, mycket skrik och gråt. Men där har vi lyx. Absolut. M sover hela nätter, han är liksom alltid lugn och tacksam, fin och harmonisk. Men ändå så bara försvinner jag. Jag har haft problem med aptiten, känt någonstans att jag inte förtjänar att äta, och istället fokuserat på M sedan i sista minuten backat upp detta med nudlar eller godis vilket absolut inte hjälper mig på vägen tillbaka till min kropp.

Jag är fullt införstådd med att folk inte förstår mig, jag är super tacksam för alla kommentarer och komplimanger kring att man inte kan tro att jag har fött barn, ”du ser visst ut som förut”, men man är vad man känner sig. Och jag känner mig inte som Anna, oberoende på vad ni ser. Påverkar detta min kärlek till mitt barn? NEJ, det kan vara det dummaste påfund. Jag älskar M, jag älskar att få vara hans mamma, men jag älskar inte att vara ”mamma” på ett ytligt vis.

Jag tog beslutet att pausa från blogg, från vardagen, fokusera på att bara umgås med M där jag inte behöver känna mig sexig eller attraktiv, för jag var tvungen att få space för att inse vissa saker. När jag var hos Mamma så insåg jag att T älskar ju mig för den jag är, så varför kan inte jag göra det? Min brist på självförtroende kommer förstöra min relation om jag inte får bukt på mina problem. Med det menar jag inte att T hade lämnat mig för det hade han inte, men jag hade alltså lämnat honom i brist på självförtroende. Det är alltid lättare att finna fel på andra och någonstans skylla på dessa, men i grund och botten så känner jag bara att jag är en otrevlig, hormonell person som förövrigt ser ut som en påse nötter sittandes. Jag vill arbeta upp en aptit, jag vill arbeta upp ett självförtroende. Jag vill börja hitta tillbaka till 50% mamma, 50% Anna och 100% nöjd. Första steget för mig var att inse mina problem, inse att detta är inte rätt. Man skall inte behöva känna såhär, just nu skall vara den lyckligaste tiden i livet.

Jag reflekterade över situationer där jag blivit tystlåten, tillbakadragen, obekväm. När var dessa stunder? Exempelvis när jag befann mig på spa med T’s släkt, svärmor och svägerska. Sinnessjukt obekväm. Förut hade jag stått där och bara väntat på en bus-vissling, nu var det mer i väntan på en svart påse att täcka mig med. När jag insåg den situationen och sedan kom till fattning på allt annat som jag känt och upplevt så insåg jag att detta bottnar i att jag behöver arbeta upp mig själv. Jag kommer inte trivas i min relation, i min roll och i min kropp om inte jag fixar detta.

*Alla människor behöver sex*, alla människor behöver uppmärksamhet och bekräftelse och när du inte ens i nödsituation kan bekräfta dig själv då är det ganska kört. Jag känner i nuläget ett behov av att hoppa över måltider, ett behov av att dra in magen när T skall hålla om mig, ett behov av att duscha med låst dörr.

Det är ganska vanligt att människor generellt är kvicka med att diagnostisera dig med ”förlossningsdepression”, men då saknar man verkligen helt grunden för vad det betyder. Det är inte förlossningsdepression att vara självmedveten och kunna tänka logiskt. Detta är ett logiskt tänkande. Jag ser inte ut som förut och jag måste förändra det, däremot mitt mående här mittemellan det är lite sämre, men det är inte en förlossningsdepression jag har. Jag blev förvånad, chockad och illamående. Har aldrig lyft en vikt i mitt liv, har alltid ätit varenda godisbit som bara kommit i min väg och har definitivt levt på 10-sekunders regeln gällande godiset som fallit mot golvet. Allt detta kan jag fortfarande göra, absolut, men först måste jag hitta tillbaka, acceptera mig själv, hitta tillbaka till min sambo, min älskade T.

Jag bygger bloggen på ärlighet, öppenhet och i detta finns ibland en svart, skrämmande gränd. Där är vi just nu. Detta kommer vända, detta kommer bli bättre men jag måste erkänna att jag var här. Allt annat är en fasad jag inte är beredd att putsa och förvandla till något annat.

Att börja älska min kropp, nja, där är jag nog inte än, för det skall syskon till världen. Men jag måste börja tycka om mig själv igen, jag måste hitta tillbaka till att trivas, våga visa mig. Att hitta tillbaka till sin kropp har olika betydelse för alla, att inbilla människor att jag skall bo på gymmet och ha inspo-mat i mitt instagram flöde, nja, det blir inte så. Jag är inte alls för träning, jag kommer att göra pass tillsammans med M 1-2 gånger i veckan men där vi bygger en relation samtidigt som jag eventuellt får ut lite träning av det. Men jag kommer fortsätta mina dagliga promenader. Häromdagen vandrade jag min första MIL, FATTA.. Kändes sjukt bra. Jag kommer att börja äta regelbundet, ha mer lätt mat hemma, smidiga rätter som är snabblagade men nyttiga. Detta är hur jag kommer hitta tillbaka.

Jag önskar respekt, inte förståelse för det är svårt, men respekt i mina känslor. Jag hoppas inte att någon har det som jag, känner som jag men OM.. Så finns jag här. Lämna en kommentar, skriv till mig på DM/Instagram ”Jrtanna”.

Känner du ungefär så här? Dåså, då får vi ta denna resa tillsammans.
* – Inte alla kanske, men poängen är gjord