Som lovat, jag nämnde i förra veckan att vi hade haft en tuff helg med Alexia. Mycket riktigt. Efter att ha förlorat Sunny första advent förra året så trodde vi att motgångarna skulle ta en paus. Men det har alltså fortsatt på löpande band, likt det du lägger dina varor på i butiken när du handlar. Det var en fredags morgon, T var ledig då det var kvällsvecka. Jag hade gått upp i vanlig ordning, gjort kaffe till oss och skulle förbereda frukost, Alexia kom ut till mig precis som hon brukar och hoppade upp på sin plats i soffan. Allt var liksom i sin ordning. När jag sedan skulle gå för att bära in kaffet, så trodde jag att Alexia trillade ner från soffan men när jag tittade på henne så var hon förlamad och kräktes samtidigt, jag kunde inte få ögonkontakt med henne då hennes ögon bara ”rullade” och hon krälade på golvet på ett svår-beskrivet vis. Jag skrek med varenda kraft i kroppen på T och han kommer rusandes. Vi sitter med henne och försöker hålla henne i uppriktat läge för att hon skall känna ”fotfäste”, hon var oerhört skakig och väldigt väldigt ängslig, vi förstod inte riktigt vad som hände. Det gick en liten stund, alltså 2-3 minuter så skulle jag sätta mig med henne i soffan för att försöka lugna henne, men då händer det igen.. Hon krälar sig ur min famn försöker ta sig in under tv-bänken där hon fortsätter ”krampa”, ögonen rullar och jag bara skriker.
Alltså jag ville ta det lugnt, hantera detta på ett bra sätt, men jag tittade på henne och tänkte att ”min hund dör.. Mitt framför ögonen på mig och jag kan inte göra något”. Ångesten, paniken och känslorna, äh det gick inte att beskriva. Jag stod fortfarande i morgonrock och T i kallingar så i denna paniken tänker jag att jag får ringa en djurambulans, jag ringer och ringer, men inget svar, provar 3 olika nummer men inget händer. Till sist skriker T att jag skall klä på mig så vi kan köra. Jag skyndar mig allt jag kan, men har inte kontroll på något. Jag blir handlingsförlamad. Till sist, ett par uggs, en för liten tröja och ett par jogging senare så är vi i bilen, jag har henne i famnen och hon är fortfarande väldigt svag i kroppen så jag får hålla henne hårt.
Väl framme på djursjukhuset så släpper chocken och jag brister ut i gråt. Känslorna kommer ikapp och jag bara gråter. Precis då så får jag så extremt ont i magen och jag inser då att jag måste ha stressat upp M något enormt. Så jag tar kaffe och försöker landa lite. T försöker lugna mig och ta hand om Alexia samtidigt. Han är vår hjälte, alla dagar i veckan. Till sist kommer vi in och Alexia får en kanyl direkt, detta för att man skall kunna ge henne medicin om ett nytt anfall tilltar. Sedan är det bara att vänta. Kommer det ett nytt anfall eller är det slut? Vad hände? Varför hände det?
Efter prover kunde man se att hon hade enormt mycket mjölksyra i blodet vilket är ett tecken på att hon haft ett krampanfall och proverna uteslöt även förgiftning. Därför blev diagnosen ”idiopatisk epilepsi”. Tusen frågor och lite svar. Veterinären var grym på alla vis, men denna sjukdom är dessvärre en väldigt oklar sjukdom. Man vet inte om hon kommer få fler, man vet inte om hon dör av ett anfall, man vet inte varför hon får det, man kan inte undvika det, alltså.. Jag är så mätt på djursjukhus, jag är så mätt på att se mina hundar må dåligt, att förlora en bästavän, jag är så klar.
Usch.
Men ja, åter, vi åkte hem efter 4-5h och har fått medicin utskrivet som skall ges vid anfall. Tills att hon ”uppnått” ett visst antal anfall per månad eller år så kan de inte gå vidare i utredningen så under tiden behandlar man ett anfall med stesolid som skall ges analt. Hjälper det inte inom 10 minuter skall man ge en till, hjälper inte det måste man åka in för att undvika att hjärnan påverkas.
Hittills har hon inte haft fler och för varje dag som går så släpper paniken och oron lite. Det enda jag känna är tacksamhet, om det nu ändå skulle hända, så är jag glad att första gången var innan M anlänt och att T var hemma. Nu har man lite kött på benen om det skulle hända igen, jag vet lite vad som händer och jag har medicin att ge om det blir så. Men det var så tufft.
Någon av mina läsare som har eller har haft en hund med epilepsi? Ni får gärna dela era historier. Ge mig lite kunskap och hopp.
