Anna Nilsson

Precis som rubriken lyder så undrar jag vem som egentligen kan definiera ordet ”engagemang”. Jag är med i gravid-grupp på facebook, där nämns det allt och ingenting och jag ser majoriteten fördelar att vara med i en sådan grupp. Det är sällan man själv behöver ställa en fråga, då någon annan oftast hunnit ta upp det innan och då kan man bara lite diskret läsa igenom kommentarerna. Helt i min smak.

Innan jag fördjupar mig i ämnet så vill jag förtydliga att detta är inte ett inlägg där det är pajkastning, finger-pekning eller fördom kring andras förutsättningar. Alla känner olika, alla tycker olika.  Vi har olika levnadsförhållanden och därmed olika förväntningar och krav.

Däremot är det en fråga som är ständigt återkommande på dessa medier, huruvida ens pojkvän är engagerad i ens graviditet?
Här finns det oskrivna regler. Min uppfattning efter att ha läst, läst och åter läst personers kommentarer, generella uppfattningar etc är såhär:

• Det skall klappas mage som aldrig förr, en spark kan man minsann inte gå miste om
• Det skall inte missas ett enda barnmorskebesök, för ack så dålig partner man då har jämte sig
• Partnern skall köpa kläder som aldrig förr, han skall vara införstådd med barnvagnsmärke och storlekar
• Helst läsa en pappa-blogg eller pappa-bok, för att visa att han vill lära sig kring graviditeten
• Han skall fråga hundra gånger hur du mår, helst i minuten
• Har du foglossning skall han visa förståelse i en fantastisk breddgrad
• Han skall ta allt du säger på allvar, klagar du på mensvärk så kan han inte negligera detta, ICKE, FULL UPPMÄRKSAMHET KRÄVS

Slutligen: Helst skall han ha en gravidapp, eller liberos nya armband där det vibrerar i hans handled när bebisen sparkar hos dig hemma

Personligen är det inte hur jag definierar ”engagemang”. Precis som den checklista tidigare nämnd så känner jag samma för T. Varför skall jag checka av huruvida han gör vissa grejer ”alla” andra partners gör? Det behovet finns inte. Jag har tillsammans med T bestämt att vi är redo för familj för att jag vet att han kommer bli världens bästa pappa, inte för att jag är övertygad om att han kommer känna på varenda spark bulan utgör. T är engagerad i MIG, det har han alltid varit, sedan vi var 13 år gammal och där litar jag på honom.

Att han har läst om en barnvagn gör inte honom bättre/sämre, inte i mina ögon. Däremot blev jag väldigt tacksam när jag hade som mest problem med HB-värdet att T valde att engagera sig i det och läsa på kring sjukdomstillståndet, det var pushande för mig. Men resten ”behövs han inte i”, förstå mig rätt, han finns där när jag behöver honom, men resten tillhör tjejdrömmen. Att säga något annat är för mig som att påstå att man önskar att ens sambo/partner planerar hela bröllopet och att man bara skall dyka upp i kyrkan. Nja, det stämmer inte för mig.  Hela livet drömmer vi om att gå och köpa söta saker till vår barn. planera vårt bröllop, titta på barnvagn och det är väl helt okej att vi inte är ”lika” engagerade i just detta? Det finns andra saker där jag har ett större behov av att T är fullt medverkande, engagerad och förstående.

Samma gäller våra barnmorskebesök, T följer med om jag behöver honom det mötet, men jag behöver inte honom när jag skall kissa i en mugg och prata kring hur jag mår generellt sedan åka hem igen. Nej, då behöver jag honom hellre på hans arbetsplats där han utvecklas, tjänar in sin lön och kan spara sin ledighet för de situationer som är allvarligare och/eller viktigare. T har inte missat hälsosamtal, inskrivning eller RUL men resten har jag gått på själv alternativt med en väninna om jag velat, men han behövs inte där de dagarna. Och för mig är det inte en brist på engagemang för det är något vi är enade i.

Jag tycker att bilden vi bygger upp idag, är att jämföra bild tagen med sony walkman vs med en systemkamera. Vänd på hela situationen. Din partners största hobby är något du har 0 kunskap i, men du försöker trots detta vara förstående, engagerad och stöttande? Eller hur? Ja, givetvis, men hade du frågat din partner hade han sagt ”äh, hon förstår ingenting ändå”.  Samma är nog (till största del) en graviditet för killar. Han är fullt medveten om du är preggo, att du väntar hans barn och att det kan bli tungt etc, men resten då, ja, det är ju emotionellt. Något du till största del känner från insidan. Hur förklarar man det?

Alla har varit hos en läkare där det slutar med att man går därifrån ”dummare” än när man gick dit. Man berättar att man har ont i halsen, han svarar med att det eventuellt kan vara ”hypo-nervo-kustiska-kontra-diafragma-vibrationer”, du får en pencillin och går. Så! Du sitter med någon mittemot skall förklara att såhär känns det, men personen utbildad eller icke kan inte dela din känsla. LOSE – LOSE.

Sammanfattningsvis ur kvällens reflektionstext är att man får nog sänka kraven, ett snäpp minst, din sambo älskar garanterat dig och ditt ofödda barn allt behöver inte vara så j*kla svartvitt, ta det i det lugnare vattnet och njut istället.

Kram, Anna

PS: jag skriver han, pappan till barnet etc, dock har jag största respekt för de familjer som har 2 mammor, 2 pappor , etc. Jag skriver endast utifrån mitt eget perspektiv och önskar att vi har ömsesidig respekt.