Nu skall vi fortsätta och (förhoppningsvis) kunna avsluta denna förlossningsberättelse med den tredje och sista delen.
För att läsa del 2 tryck här, för att läsa del 1 tryck här –
10 februari
Som vi avslutade det i del 2, så kände jag i hissen på väg att något rann längst med benen. Jag vrålade verkligen rakt ut i hissen. T blev chockad, haha. Vi kom in på avdelningen och då visade det sig vara sista delen slempropp och den bestod av flytning och blod. Ueeee. Haha, fick panik, tyckte det var obehagligt. Hur som helst ville BM ge det lite tid, så vi gick ner och handlade för att klara natten och sedan gick vi upp för att äta. När vi sitter i cafeterian så kände jag bara att ”f*n, jag kissar”. Skall jag berätta? Till sist tänkte jag att det blev för blött för att folk inte skulle reagera, så jag sa lite försiktigt att nu gick vattnet. Vattnet gick. Eftersom att jag redan varit en drama queen i hissen så ställde sig T upp, tittade på mig och fråga ”hjärtat, är du säker att du inte kissade på dig precis?”, haha, varpå jag svarar lite mindre romantiskt ”neeeeeej, mitt vatten har gått och det är äckligt, hämta någon”. Då gick T och Mamma iväg för att hämta BM, Mamma skulle hämta papper, det rann ju på golv och stol. T fixade så att en BM kom. Detta var 17:10 ganska exakt.
Efter vattenavgången så var det bara att vänta, precis som BM sade, antingen kommer värkarna kicka igång direkt eller så kommer det dröja tills morgondagen. Vi passade på att få sömn. Kände att den kunde behövas, nu kom han ju ändå snart.
11 februari
Vi vaknade runt 07, då de gick ronden på sjukhuset, pratade med den nya BM som kommit för dagen. De hade tagit beslut att jag skulle ha värkstimulerande dropp, i och med att vattnet hade gått. Sagt och gjort, 09:35 startades droppet och återigen vad det bara att vänta. Det tog inte lång tid innan det fick verkan och jag började gå, gå, och gå. Gå i alla dess former. Framåt lunch så blev det mycket lustgas, det behövdes då kände jag. Så det använde jag mig av. Vid 15-tiden kände jag att det hade tappat sin funktion och då skulle de sätta in Epidural. Alltså, vid denna tiden är jag så pass ”borta” att jag knappt vet att de gör det. Men i samband med detta får jag antibiotika i och med att det nästan gått 24 timmar sedan vattnet gick. Så vid 15:30 är jag fullt redo för barnafödande, blev det så? Nej. Efter detta så var det bara mycket andning, skumpa på pilatesboll, upp och vandra i korridorer.
Ganska exakt 20:30 så slår vi oss ner i avdelningens cafeteria för att se på halvvägs till himlen. Efter 2 reklampauser, vid 20:50 så säger jag till T att något trycker på. Det känns obehagligt. Så vi återggår till rummet och en stund senare så står jag upp, lutandes på T’s axlar och säger att det trycker, det trycker och det gör ont. Det dröjer inte länge innan den berömda ”jag måste b*jsa” känslan gör sig till känna, jag skriker av smärta och jag skriker för att jag inte vill b*jsa framför T. Men sedan går allt väldigt fort. BM ber mig lägga mig i sängen och jag hinner knappt komma på plats innan hon ber att för första gången KRYSTA, lyckligaste jag, jag krystar. Andas lite lustgas. Jag krystar igen. Efter andra krystvärken så säger hon att det behövs endast en push till så är han ute. Då tittar jag ner och ser verkligen BM hålla i honom, blir oerhört motiverad och krystar en sista gång innan M landar på min bröstkorg. 22:47 kom det mest perfekta, finaste och mest älskade barnet upp på mammas bröstkorg.
Vad jag inte skrivit här än är att efter andra krystvärken så skriker jag att jag har spräckt min trumhinna och att jag inte hör vad BM eller någon annan säger, men T som är van vid drama queenen menar på att ”nej, det har du inte, sluta dumma dig och krysta”, haha, men efteråt.. Bara sekunder efter att M är ute så får jag så fruktansvärt ont i mitt höger öra och skall liksom lägga handen för att på något sätt få bort smärtan, då får jag alltså blod på handen. Det kommer blod från mitt öra och denna fantastiska drama queen hade för en gångs skull helt rätt. Så jag förlorade hörseln på höger öra och de hade aldrig hört eller sett något liknande tidigare så det skulle kontakta öron-näsa-hals under morgondagen.
Mycket riktigt var min trumhinna spräckt och i nuläget fanns det inte mycket de kunde göra, till dagens datum, M är 11 veckor nu, min hörsel är inte tillbaka än, haha. LIFE! Hur som helst, vi lämnade 12 timmar efter att M var född. Vi ville bara hem. Att få komma hem med honom, vilken känsla. Jag minns också när han låg på mitt bröst, 2 minuter gammal och bara kissade ner hela mig och jag grät av lycka.
”HAN KISSAR PÅ MIG!!” Skrek jag. Varpå BM frågar ”skall vi ta honom?” och jag bara skriker tillbaka ”neeeeeej” i rena glädjetårar. Verkligen det häftigaste jag gjort och jag är så villig att bara få göra om detta. Det var LÄTT det vackraste jag gjort och verkligen en belöning på 9 dåliga månader. M är född i 38+1, så vecka 39. Helt underbart.
Kram så länge,
Anna ♥
