Okej, då var det dags att publicera första delen från min förlossningsberättelse. Jag skulle ju alltså bli igångsatt måndagen den 6/2-17, så vi börjar där.
Strax innan 09:00 på måndagen den 6/2, ringde förlossningen mig. Det var en kvinna som arbetar som koordinator på förlossningen i Helsingborg. Hon gav mig en update om hur situationen såg ut inne på förlossningen. Det var alltså fullt därinne under förmiddagen och hon bad oss därför att komma in efter 12:00, under måndagen. Sagt och gjort. Väckte T, gjorde oss i ordning, packade det vi ville ha med och körde mot förlossningen. Anmälde oss i luckan och fick sedan vårt rum. En läkare, tillsammans med barnmorskan och undersköterska kom in och förklarade hur de hade tänkt och vilken metod de skulle använda.
Vid detta läget var klockan 17:02 och det hade hunnit bli rätt sent. Vi kände att det blev drygt, de hade tappat bort mitt papper där min blodgrupp stod, enligt min journal var jag redan inskriven på BB och hade varit det sedan den 12 januari, så de hade inte mycket koll på något tyvärr. Men, 20 minuter senare var det dags, jag skulle få min första ”shot” som vi valde att kalla det. Cytotec var alltså den metod de valde att använda. De förklarade att förloppet kunde ta lång tid och att man inte skulle ha för höga förväntningar. Jag var endast öppen 1,5cm när vi kom in så de sa att det kunde ta tid. Ungefär 3 ”shot” senare så fick jag kraftiga värkar. Det gjorde riktigt ont, och de sa att det var ett gott tecken så jag skulle bara fortsätta så som jag gjort tidigare. Men framåt 02:24 på måndags-natten så var mina värkar för intensiva och min kropp för oförberedd så de valde att ”avsluta” det påbörjade arbetet genom att ge morfin-dos i låret. Detta dödade samtliga värkar inklusive sammandragningar, de gjorde att M gick i vila och jag blev ombedd att sova. Här förstod jag egentligen inte speciellt mycket och fick det även väldigt dåligt förklarat, hur mina värkar kunde vara för intensiva etc, men jag la mig för natten. När de sedan hade ronden 09:00 på tisdags-morgonen så kom läkaren in och förklarade att de tänkte fortsätta med samma metod idag och att jag bara skulle ta det lugnt.
Innan de kunde fortsätta ville de ha en ctg-kurva och de kopplade upp mig omgående. De reagerade på M’s hjärtljud så de bad mig ha ctg under en längre period istället för den vanliga kurvan de tagit tidigare. Men barnmorskan kände sig inte trygg med att lämna rummet, utan bad mig istället att vända och vrida, byta från vänster till höger, detta utan någon respons från M så hon tillkallade ett akut-team och bad mig göra mig förberedd för kejsarsnitt.
Jag blev super rädd och valde givetvis som den mamma gris jag är att ringa henne. Hon kom direkt. När hon anlände till sjukhuset hade jag precis fått av mig kläder och fick på mig den berömda sjukhus-rocken, mamma tog hand om alla mina smycken och T satt vid min sida och försökte lugna och trösta mig. Precis när de i princip var klart och förberett så vaknade M och hjärtslagen blev återigen stabila. Alla drog en lättnadens suck i rummet och en aning förvånansvärt så kom läkaren och meddela att vi verkade må tillräckligt bra för att fortsätta induktionen (igångsättningen), såhär i efterhand är jag måttlig irriterad och lite chockad att de våga ge mig ytterligare doser av den medicinen när de hade varit en sådan kaotisk morgon.
Hur som helst så fortsatte vi med dosen och klockan var nu cirka 13:40, 7/2-17.
Cytotec-metoden är alltså precis som det låter, du får en ”shot”. De kan ge dig 10 ml och de kan ge dig 20 ml. Jag fick både och blandade skaror. De kan dock max ge dig 20 doser innan man anser att metoden har misslyckats.
När klockan hade slagit 21 kom läkaren in igen och bedömde att jag hade återigen för ”mycket” värkar, de räknar med en 3-4 på 10 minuter, men jag hade 10 st på 10 minuter, vad som hände sen.. Får du läsa i nästa del.
Sista bilden som togs innan vi körde mot BB.
