Anna Nilsson

Annons

Graviditeten får vara individuell, kom ihåg det!!

• Jag förvandlar en sömnlös kväll till en kväll där jag väljer att ta utrymme för reflektion och funderingar. Att skaffa barn är en längtan för en del av oss, men just delen att vara gravid är ett kapitel i livet många av oss kvinnor drömmer om. Man vet precis hur man skall ha det innan man skaffar barn, man vet precis hur man vill vara som gravid och hela bilden av hur graviditeten skall utspela sig fladdrar förbi som en svartvit film i huvudet. Men så tusan, man blev visst biten i rumpan av verkligheten. För mig var det så i alla fall. Frågade någon mig för ett par år sedan ”när anser du att man ”kan” skaffa barn?” Ja, då hade mitt svar varit ett välformulerat och ganska så uppstaplat svar.
Du skall ha fast jobb, du skall ha ”x antal tusenlappar sparade”, ni skall bo i hus, du skall vara gift, du skall ha körkort, du skall ha utbildning…”
Ja, jag kunde fortsatt i evigheter.
När jag och T bestämde oss för att vi var redo, alltså, min checklista försvann som x2000 tåget från Centralstationen i Malmö, med andra ord omgående. Den helt enkelt försvann som smör i solen. Herregud, varför skall jag checka hela mig själv när jag här och nu är lyckligast i världen sittandes på toaletten med en plaststicka, ett plus och mitt eget urin. Nej, här skall då rakt inte checkas någonting. När vi fick plusset hade vi bott i vår nya lägenhet i 3 veckor. Relativt färska Ringstorp-bor. Utbildning? Oh, ja, det har fröken men inom vad? Jo, lite inom hund, lite inom skönhet och fransar, lite inom vården och just det ja, hon har ju förutom detta tagit sig friheten att lära sig massor av olika språk. Men en gymnasieutbildning det var liksom aldrig på listan här förstår ni. Jag hade på tok för mycket egen vilja, högfärdig var hon också och framförallt energisk för att sitta där bakom bänken och lyssna på en ”såndäringa” auktoritär typ som ”visste precis allt”. NEJ TACK var ordet för en 16-årig Anna. Körkort då? Nääääää du, det finns bussar (som jag vägrar åka), det finns alltid någon som kör (ja, T, Mamma och Mirmir), lusten för körkort är totalt, med typsnitt Tahoma och tjocka bokstäver – obefintlig. Jag kan önska det på måndagen sedan kan veckan bestå av 6 dagar där jag inte förstår behovet. Så då sammanfattningsvis har vi 3 minus. Fast jobb då? Nej, det hade jag inte heller givetvis, det var ju fan.
Gift? Alltså… 5 minus då.
Ja, ni förstår givetvis vart jag vill komma. Kan jag idag, hög-gravid, tjock och rätt så redo för mamma-livet påstå att min checklista gör A eller O för mitt kommande barn? Nej, egentligen inte. En bas, en grund, en betong-botten, ja, den behövs. Men den bygger man med tiden. För vissa är detta något som är avgjort långt innan förspelet ens påbörjas, men som för oss lite mer impulsiva människor så löser man det med tidens gång.
För mig har det under graviditeten blivit väldigt viktigt att vara mån om min omgivning. Det har skett drastiska förändringar vad gäller mina ytliga relationer och relationen till mina riktiga vänninor. Min relation till min egna föräldrar har blivit viktigare. Framförallt har relationen till T varit högst prioriterad för att oss tror jag verkligen på och hade jag ej kunnat det hade vi varit tvungna att lösa det omgående, för vi blir varandras bas. T har sin familj, jag har min. Men vi är en familj.
Vi måste funka.
Helt.

 

Graviditeten då? Ja, jag skulle då vara snygg som tusan givetvis, ha sex i tid och otid, jobba tills vattnet gick och vara sådär alldeles alldeles ”perfekt”, nämnde jag sexig och snygg?
Mm, det höll den första tiden. Men ni förstår när man ser sitt barn sparka, sittandes i soffan, 8kg fetare, med läckande bröst då liksom dör stämningen. Totalt. Det är knappt att Alexia ser på mig längre. Förutom det har Mathèo varit så pass vänlig att han på alla plan velat förbereda mig för en förlossning, detta resulterar ju då i prematura förvärkar = sjukskrivning. Så att här sitter man. Behöver jag säga att checklista 1 ”x2000” fick en passagerare?

 

Jag, Anna Nilsson, är liksom av en annan kaliber. Min kaliber är att göra så mycket som möjligt under ologiska tidsförhållanden. Jag har drömmar, stora som små, sidoprojekt, en släng av Sveriges påhittade bokstavskombinationer och skulle kort sagt kategoriseras under mitt eget favorit-ord ”skev”. Så att sitta här hemma, tjock, med kaffe på termos, utan möjligheter för utveckling är lagom förnedrande. Med risk för att sammanföras med hormonell så har jag producerat så hemskt mycket onödiga tårar över att jag inte lyckas med graviditeten, för den svartvita film jag nämnde i början var nog en dubbad variant från Tyskland, stämde inte alls överens med verkligheten här på Kurirgatan. Återigen, efter en tids accepterande, stöttning från vänner och familj, och framförallt lite verklighetsförankring och reflektion så inser jag hur jäkla bra jag ändå är.

 

Fan alltså, att inte kunna göra vissa andra saker gör att jag istället är en bättre matte till Alexia, jag kan förbereda och vårda hemmet inför bebis, jag kan ta hand om min man. Det är ju inte så dumt detta heller minsann. Framför allt så har jag ”för en gångs skull”, håll i hatten, valt att respektera att allt inte ALLTID går som planerat för den annars så kontrollerande damen. Jag har valt min och Mathèos hälsa före allt annat. Och ärligt talat, det känns helt okej. Någonstans i denna flummiga text och reflektion vill jag nog bara ”hjälpa andra” att liksom landa. Den hets som finns idag, det är allt från vilken barnvagn du rattar rundor på stan till att barnen skall minsann endast klä sig i vissa märken för så är det, du skall vara perfekt, ditt sexliv totalt oförändrat och utrymme för klagomål finns det inte – det stämmer inte. På instagram och Facebook absolut. Men mina sista 10 veckor av graviditeten kommer bestå av tacksamhet till de små sakerna. Tacksamhet till att ställa kaffekoppen på magen och slippa leka gymnast framför vittnen, landa i att jag snart kommer bli mamma. Uppskatta att Mathèo kommer vara omgiven av så många fantastiska människor. Uppskatta att Mathèo kommer ha världens bästa och finaste pappa och att jag delar denna upplevelse med min första kärlek i livet, med min trygghet med min Tim. Nu förstår ni alla paragrafryttare och rättvisans scouter här kommer en vanlig Skåne-tös bild av graviditeten, i skrivande stund tjock, läckande bröst, gravid, jäkligt O-fin, men ack så fantastisk och tacksam.

Image

 

Kommentarer

Kommentera

Annons
stats