Denna går ut till min älskade T. Världens mest fantastiska. Jag kan till denna dagen fortfarande inte förstå att killen jag lärde mig ordet kärlek och älska av, är även pappan till mitt barn. Han har gett mig min son. Jag träffade alltså T utanför vår skolgård i 7:de klass. Det är helt otroligt. Vi tog oss igenom de flesta drama likt inget annat par i den åldern. Vi tog oss igenom svartsjuka via bilddagboken, flörtningar via MSN och mycket mer. Vi gick isär när vi var 16 skulle bli 17. Då vart det för mycket för båda och vi behövde komma ifrån varandra, även den umgängeskrets vi hade på den tiden.
Under alla år har vi haft kontakt och vi har aldrig missat en födelsedag. Vi har alltid trots hat, glåpord och bråk skrivit grattis på födelsedagen. När jag var 21 och boendes i Malmö. Så fick vi tillbaka kontakt på ett annat sätt. Jag har nyligen blivit singel efter 3 år i en annan relation och vi började prata som väldigt goda vänner. Vi var rädda båda två, bakom oss låg en tung historia som ingen av oss var beredd att doppa händerna i. Men när vi väl träffades för första gången så var det som att den historian var så liten jämfört med kärleken som tidigare fanns och det tog inte lång tid, innan jag visste ordet av det så kände jag mig som 13, 14 eller 15 år igen. Allt var så nervöst, spännande och absolut ivrigt. Men det var svårt.
Vi ville absolut inte förhasta oss och vi kände att allt fick ta sin tid. Så vi dejtade under 8-9 månader innan vi kände att vi var ett par, sedan tog det ytterligare 3 månader innan vi ville offentliggöra det. Vi visste att det fanns så många som kände till vår historia och för oss att offentliggöra relationen krävdes styrka i relationen, lojalitet och trygghet. Den kom som ett brev på posten när vi verkligen litade på varandra. Den 4:e september 2015 blev vi sedan sambos.
Nu den 26/5-17 så firar vi indirekt 10 år, för det var givetivs (klyschigt) till tusen det datumet vi blev tillsammans som yngre. Och även det datumet vi föll på för 2 år sedan. Men vi hade inte heller haft denna relationen utan vår historia. Vi är starka. Vi är trygga. Visst bråkar vi, herregud allt annat vore dels en lögn men även barnsligt. Man behöver bråka.
Vi bråkar sällan men intensivt, haha, och det är en hållbar metod för oss. Sedan har vi en relation som går ut på lite hat, mycket kärlek, typ så, vi behöver hata. Som T brukar säga ”I need u to hate”. Allt kan inte vara hunkydory. T är även min bästa vän, han står ut med drama och skvaller. Lojal till tusen.
När vi skall ut och äta, på dejt eller bio, lite vad som, så blir jag helt nykär. Då har vi en väldigt speciell känsla och stämning här hemma, och just den känslan påminner mig om varför jag blev kär i honom.
Han är mannen som skjutsat mig på cykel i 2 år, han är mannen som skjutsat mig med moped 1 år och han är även mannen som idag skjutsar mig med bilen. Hur lojal?!? Vi har webbat på msn, vi har använt facetime. Vi har skickat teman till varandras mobiltelefoner via bluetooth, det fanns perioder då vi bara kunde skriva ”hjärta” för T hade för gammal telefon för att göra <3, haha. Det saknas bara att vi skrivs in i historie-boken.
Kommer vi leva livet ut? Omöjligt att svara på. Att jag hoppas råder det inga tvivel. Han är mannen jag vill säga ”ja” till, han är och var mannen vid min sida när jag för första gången skulle föda ett barn. Han är pappan till mitt barn. Han är min ungdomskärlek, han är min enda kärlek och min största. Han är allt. Leendet på mina läppar skapas via honom. Tårar på mina kinder ibland ledsna och ibland glada, skapas av honom. Tryggheten i att han alltid kommer skydda, ta hand och finnas för oss är skapad av honom. Han är världens bästa och inget mindre.
Vårt liv har sjukt nog bara börjat trots historien som följer oss och om vi klarar allt detta med all bravur då är jag bara så spänd på hur långt vi kommer gå. Världens bästa älskling. Jag älskar dig. ♥
