Anna Nilsson

Jag skämdes för att jag inte kunde amma längre

Detta ämne känns som ett ganska så hett ämne faktiskt, det är mycket ”hyshhysh” kring detta och jag kan till viss del förstå varför. Jag ammade M fullt de första 3 veckorna och det kan ha varit det bästa jag gjort. Verkligen super mysigt och på alla sätt vackert. Däremot hade M väldigt mycket gulsot, jag som okunnig och nybliven mamma trodde bara att M hade ärvt sin faders pigment och gjorde därför inte en grej av det. Men efterhand så blev M mer och mer skrikig specifikt natt-tid och det började spekulera kring om det var kolik. Jag och T trodde inte det, för det kändes inte så, men han blev mer och mer frustrerad. Till sist fick vi nog och ringde till BVC, då visade det sig att gulsoten hade gjort M så pass slö att han åt vid bröstet, men inte tillräckligt för att sedan klara natten och när natten väl kom och jag erbjöd bröstet så somnade han om vid bröstet istället för att äta.

Allt är för mig ganska oklart vid detta laget, men idag förstår jag mer kring allt, men där och då var jag så okunnig, kände att ett hav av misslyckande sköljdes över mig. Jag var en mamma som ABSOLUT INTE ville ge mitt barn ersättning för det bästa jag gjort i livet var att amma. Så för mig att behöva ge ersättning som delmål var ett enormt misslyckande. Jag tyckte jag var värdelös på allt och var arg på M som inte åt ordentligt. Ja, jag hann känna de flesta känslor i allt detta. Men till slut så valde jag att ringa till amningsmottagningen på sjukhuset istället för att ”bara” lyssna på BVC. Nu är det så att vi har en fantastisk sköterska på alla sätt och vis, men någonstans kände jag väl att hon är barnsköterska av en anledning och amningsmottagningen finns av en anledning så jag valde att boka tid där. Jag kom dit dan efter att jag ringt och då var M kanske 4 veckor. Jag frågade hur jag skulle gå tillväga och förklarade problemet etc. För det första så visade det sig att jag inte hade behövt ge ersättning som delmål utan jag kunnat pumpat de sista målet inför natten istället, då hans viktnedgång endast var 100g och M hade fått lov att gå ner 300g, så det var kanske en miss i protokollet kan man säga.

Hur som helst så när jag ammade framför henne så visade det sig också att jag hade kraftig ”överproduktion” kan man säga alltså att min mat kom för fort, det sprutade ur mjölk, inte droppa, inte rann utan det stod strålar ut från alla dess håll och kanter och sköterskan menade på att hon kunde höra hur min mjölk ”träffade” hans magsäck. Detta gjorde att M blev frustrerad för han hann inte med och antagligen är det vad som skapat irritationen för M från första början. Ett annat problem jag hade var att M satte i halsen av mjölken men när jag pumpade så kom det knappt ut något. Detta skapade förvirring hos mig då jag inte trodde att jag hade någon mjölk, trots att jag hade till ett halvt fotbollslag.

Hur som helst är M strax över 1 månad nu och vi ger fortfarande ersättning, jag ammar delmål och det fungerar hur bra som helst. Snart kommer vi att utesluta amningen helt och hållet för att det är tufft att hålla igång produktionen när det ibland kan gå en dag utan att M vill amma och jag har inte tid att sitta och pumpa i lugnans ro.

Vad jag vill komma fram till är att denna hets är vad som gör att man som mamma känner sig misslyckad när man inte kan amma sitt barn, nästan som att man skäms för att säga att man ger ersättning. För mig har det varit skamset och det är en av anledningar till att mitt inlägg blir skrivit så pass ”sent”. Jag har känt mig misslyckad som mamma och som kvinna för att vi inte fick amningen att fungera. Något jag också reagerat på är två saker, de två mest kända frågorna kanske när man säger att man inte kan amma.

  1. Nähe, har du inte tillräckligt med bröstmjölk? 
    Svar: Jag vet inte, sug du en kvart och avgör. ALLVARLIGT TALAT! Vad är det för en fråga. Finns det bara den anledningen till varför man inte ammar? Återigen ställer okunskapen till det. 
  2. Du vet väl att bröstmjölk är det bästa för barnet? 
    Svar: Du vet väl att tiga är guld? 

Nu kan man säkert finna mina svar lite i det kaxigaste laget, men någonstans kan detta vara något väldigt känsligt och personligt och då är detta det sista man vill höra. Jag kan bli så förbannad.

 

Det finns många anledningar till varför man inte ammar, vissa väljer det fullt medvetet från start och vill inte ens försöka. Vissa försöker så hudfärgen nästan går ur dem men det hjälper inte. Alla förutsättningar är olika och man kan inte mer än stötta de som valt annorlunda och heja på dem som försöker.

Framförallt skall man inte behöva skämmas för att man inte kan amma, det är det sista man som kvinna behöver. Vi behöver stötta varandra i med och mot-gång för vi har inte en partner som kan förstå. Även om han/hon försöker så är det i princip omöjligt för de kommer ALDRIG gå i våra skor. Låt oss finnas där för varandra istället för att göra en ”k*kmätar-tävling” av hela ämnet. Jag kunde amma i 3 år, ja, grattis. Jag kunde inte amma alls. Alltså det är ingen tävling, tjejer. Det är ett sätt för oss att mata våra barn och så länge våra barn är glada med hälsan i behåll så spelar det väl ingen roll om det är semper eller nestle om det är sensitive eller vanlig, vilken flaska jag använde eller om mina perfekta runda bröst bara producerar?

Jag kommer alltid tycka att det var en sorg att jag inte kunde amma M i mer än 2 månader. Jag kommer alltid vara stolt över att vi lärde oss hur det fungerade med ersättning. Jag kommer alltid saknar stunderna med amningen. Jag kommer alltid göra mitt bästa för att stötta den/de som hamnar i samma situation.

Finns det intresse för det så skriver jag gärna ett inlägg kring ersättning om det är någon som vill veta hur vi har gjort, bara kommentera. Du får gärna vara anonym.

 

Image

Första gången vi ammade – Mammas kille 13 minuter gammal

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sanne

    Jag förstår precis hur du känner. När vi skulle få vår flicka så va jag helt inställd på att jag skulle amma. Jag kämpade å kämpade. Men hon orkade aldrig äta färdigt för hon va liten och inte hade ork. Så jag fick sluta. Å det tog emot. Och när vi fick vår pojke så tänkte jag att jag gör ett försök igen. Men han kunde ligga i 30 min utan att va färdig. Men nu vet jag att min fibromyalgi påvärkar min ammning. Det är väldigt jobbigt att behöva inse att man inte kan amma sina barn. Man känner ju sig väldigt kass och misslyckad när man sitter där och försöker få det att funka och det inte alls gör det. Tycker att man ska stötta varandra och sluta komma med sina dumma kommentarer. Man är ju väldigt känslig som mamma och speciellt i början. Kämpa på med allt och lyssna på er själva. Ni känner erat barn bäst. Ingen annan. Kram på er

    1. jrtanna

      Åh, Sanne. Det är så intressant men även jobbigt att läsa din kommentar.
      Jag är glad att du kan finna stöttning i min text. Det glädjer mig oerhört.
      Visst är det så, man skall inte bli för blind bland allt ”snack”. Kram! <3

  2. Majda

    Sån hysteri kring amningen, om man ammar är det dåligt för då kanske man gör det för länge eller fel, om man inte ammar är det dåligt. Kan inte alla bara sköta sitt.

  3. AnnaKajsan

    Sitter här i soffan med migrän efter en dag med många åtar och kanske sjunde -eller nåt, besöket på amningsmottagningen idag. alla som har två bröst kan amma. Funderar på om jag ska orka pumpa en gång till eller inte innan jag lägger mig. Har en liten lör på två och en halv månad som jag så innerligt gärna ville amma, men då jag blev sjuk av just amningen efter ett par veckor med antagligen felaktigt tag och -fortfarande(!) inte är bra så har vi gett flaska så mycket att lilleman vägrar bröstet sånär som på några gånger i veckan… Jag som pumpat och pumpat för att hålla produktionen uppe till dess att infektioner och sår skulle läka ut så att jag skulle kunna amma igen… För mig är det en jättestor sorg att inte kunna amma. Alla tycker jag ska ge upp och jag inser själv att jag borde. Då händer det igen -när vi kom hem från sjukhuset tog han bröstet igen. Inte bara en gång utan två gånger i eftermiddag! -Och ger mig en puff att jag nog ska fortsätta kämpa ändå… Frågan är bara hur länge.? Jag känner mig väldigt ensam i det här -överallt läser man att i princip alla som har två bröst kan amma, men jag kan inte det -eller i alla fall väldigt knapphändigt. Så; tack för ditt inlägg. Jag behövde läsa det precis just nu. <3

    1. jrtanna

      Åh, jag blir så rörd av att läsa ditt inlägg. Jag förstår varenda känsla som vandrar igenom din kropp, tro mig. Det gör jag verkligen. Det är så otroligt lätt för omgivning att säga ”kämpa på bara” eller säga ”äh, ge dig, det funkar ju inte”. Men ingen förstår beslutsångesten som verkligen tar över kroppen. Den är så påtaglig. Man inbillar sig att ”men nu funkar det nog”, för sedan återigen bli besviken (så var det för mig, säger inte att det är samma för dig). Det kommer inte kännas rätt om man ger sig, det vet jag, för de gånger jag har ”gett upp” har en sådan skarp känsla av tomhet swishat förbi. MEN! Ibland skall man nog påminna sig själv att förutom att tacka ja till att bli mamma, så är man fortfarande en individ i grunden och den människan får inte försvinna helt. Det är farligt att försvinna in i alla ”måsten” som mamma och i det då glömma sig själv, vad jag står ut med, vad jag vill och orkar. Det är viktigt att komma ihåg det. Du är stark, du är en kämpe för ditt barn. Ditt barn kan inte kräva mer och kommer aldrig kräva mer. Vad du än väljer så kommer det bli rätt för er, det litar jag på. Största kramen.
      Anna

  4. Sandra

    Alltså halle-fucking-lujah! TACK!
    Vi försöker så vi blir blå här men får inte till greppet och jag har nu gigantiska sår som följd av det. Jag har ingen lust att amma på såren då det gör helt fruktansvärt ont och pumpar istället och ger på flaska. Risk för tuttförvirring, men jag är nöjd så länge hon är mätt och belåten känner jag. Hon är bara två veckor gammal så förhoppningsvis kanske vi kan återgå till amningen när brösten har fått läka ordentligt.
    Men det här var verkligen ett inlägg jag behövde idag efter tre dagar i tårar! TACK!

    1. jrtanna

      Fina fina Sandra! Detta glädjer mig (förstå mig rätt). Är så tacksam att texten kan vara ett stöd för andra, det stödet jag ansåg saknades. ❤️ Du verkar oerhört medveten och det gör mig 100% säker på att beslutet du tar för dig och din dotter, det kommer vara helt rätt. ❤️ Hoppas ni får tillbaka amningen helt om det är vad du vill. Absolut den största kramen ever. ❤️

  5. Em

    Känner verkligen igen mig i det du skriver och är mitt uppe i det nu med min 6-veckors tjej. Brottas med tankarna om jag till slut ska ge upp amningen helt o hållet.

    1. jrtanna

      Förstå mig rätt men det glädjer mig att texten kanske kan få dig att känna stöd. Vad jag ser som ett problem är att det finns så lite information, så lite kunskap. Boken ”du skall amma” är tjock men boken hur allt skall fungera den har nog inte släppts än. ? Skickar en stor kram till dig och hoppas verkligen allt blir bra för er oavsett hur du väljer. Kram! ❤️

stats