Anna Nilsson

Igår skulle jag uppdaterat kring M’s utveckling, allt jag fick köpt på väla och faktiskt mer därtill. Men igår blev jag så fruktansvärt ledsen så jag drog mig undan och pratade med T under hela kvällen. Jag har alltid varit en tjej med stark vilja, stark personlighet och som varit väldigt social. Jag har alltid varit en tjej som stått upp för sina åsikter och sina tankegångar, och igenom detta försökt respektera andras. Ibland har det funkat, ibland inte. Simpelt. Att min personlighet ibland får folk att hata mig, skrika av avund och också ibland älska mig är jag fullt medveten om. Jag tycker det är helt okej att man inte alltid tycker jag är ”helt okej”. Verkligen. Jag har under mina senaste kanske.. 6 år, mognat oerhört, växt som person och arbetat mot att bli en bättre version av mig själv. För mig finns det en skarp linje mellan att bli bättre än du redan är och att förändra dig för att passa in. Passa in är för mig inte av högsta relevans, jag mår hellre bra. Jag är hellre en person som blir nämnd som ”j*klar vad hon pratar mycket” än att veta att jag kämpade med att hålla käft i 20 minuter ”för länge”. Så funkar jag. Men något jag alltid tyckt, gjort och velat är att stå upp för den grupp som är svagare än mig. Svagare är inte i form av sämre, ”töntiga” eller brist på muskultar, med denna typ av svaghet menar jag att jag är född med styrkan att ”skita i vilket” och prata för mycket. Av detta använder jag mig mycket i bloggen. Jag skäller på de som behöver en utskällning för jag vet att det finns en grupp människor som skulle vilja men inte våga. Och här kommer min blogg in. Jag bloggar dels för anledningen att jag märkt/”vet” att det finns människor som finner stöttning i det jag skriver, varit med om liknande händelse och ibland endast känner. För mig är det den högsta belöningen. Kunna stötta någon genom skrift eller upplevelse. Vad kan då vara bättre?

Jag har arbetat oerhört hårt för att nå ut till människor. Jag väljer vad jag skriver och jag skriver det med engagemang. Vartenda inlägg i tankar och reflektioner är inlägg jag verkligen lägger ner 100% hjärta och själ i, för jag vill nå ut. Jag har en text som tidigare varit med i HD (Helsingborgs Dagblad) och jag vet att det fick en fantastisk respons, vilket åter glädjer mig oerhört. Jag är väldigt kritisk med mina texter och skriver dem inte för att jag behöver stöd, bekräftelse eller empati, tvärtom, jag har nu kunnat hantera det så pass bra att jag är redo att skriva om det och istället vara stöd för någon annan.

Men igår. Igår hände detta som sägs inte skall hända längre. Gina Tricot har en avdelning med kläder, många butiker har dessa kläder i form av ”girl power”, det finns så mycket prat huruvida männen tjänar mer i lön än kvinnorna etc etc (en helt annan diskussion, jag inte är engagerad i eller kunnig kring), men varför är det då på det viset att det är kvinnor som trycker ner andra kvinnor först?

Beträffande min blogg så har T’s vänner varit stöttande och engagerade, även en barndomsvän till mig som är aktiv läsare. Alltså män. Men sen kommer avundsjukan, konkurrensen och behovet av att trycka ner andra. Av vem? Andra kvinnor. Jag har under en längre tid arbetat med min instagram för att ha den som ett verktyg till bloggen. Bloggen är min prio 1. På instagram har jag byggt upp ett kontaktnät där man kan tipsa, råda, stötta och inspireras. För en tid sedan märkte jag att jag fick meddelande som var av största falskhet, men jag bibehöll min artighet. Har fortfarande i skrivande stund inte uttryckt mig något annat än professionellt och trevligt. Men att få falska anklagelser, bli kallad saker och att något jag byggt upp blir förminskat i sammanhanget. Det fungerar inte för mig. Jag spelar alltså i en annan division. I min division så stöttar man, man hyllar och hejar.

Så för mig att vara falsk, nedvärderande och otrevlig men gömma det med små trevliga ”kommentarer” under en längre tid, vilket för övrigt är helt uppenbart när någon är, det är bara barnsligt rent ut sagt. Jag förstår inte att det finns en grupp som hatar så många män, när det i ärlighetens namn finns så många kvinnor som bara hatar kvinnor? Det är så otroligt att när du börjar klättra din väg och som i mitt fall, ha en blogg, som faktiskt efter en längre tid går fruktansvärt bra. Då vänder vi på steken. Då går vi från trevlig och hjälpsam till en maskin som bara ha för förmåga att nedvärdera andras arbeten och framgång. Det är väl i denna stund man vill hylla som mest?

Att jag överlever detta och tar mig förbi det, råder det inga tvivel kring. Men att få sig ett slag i magen av andra kvinnor är ärligt talat, hjärtskärande. Jag kunde väl snarare förväntat mig att en kille flinar och säger ”aha, är det typ så tja tja bloggen?” ish. Men att få meddelande kring min blogg, hur jag går tillväga för att den skall lyckas etc – nja, är det en vinst att såra så lyckas man givetvis, men är det en vinst att bli bättre själv så skulle jag säga att det är den största förlusten.

Personer som behöver trycka ner andra för att klara av att hylla sitt eget arbete, mående eller vad det nu än må vara, framstår som bittra, avundsjuka och osäkra. Inte tre egenskaper jag hade velat besitta.

Till alla övriga läsare är jag så tacksam att ni läser dagligen, kommentera i perioder och trycker på ♥ . Tack vare er är jag viktig nog att hata.

Detta inlägget är det enda jag med garanti publicera idag. Vad gäller övriga publiceringar avger jag inga löften. Trist.
Notis: Om ni kommenterar så behöver jag godkänna kommentaren först, detta för att förebygga hat och elakheter kring mina kommentarer och kommentarsfält.