Ja, den ständigt återkommande frågan. Jag förstår att folk undrar absolut, men det börjar bli på gränsen till tjatigt. Hur som helst så skall jag utveckla så gott jag kan kring vårt resonemang och val.
Folk frågar i regel, ”men vad är skillnaden på namngivning och dop?”
Jag brukar svara: ”Att det inte sker i faderns, sonens och den heliga andens namn”, för att förutom det i princip, är allt annat likt. Vi kommer döpa honom med hjälp av min Pappa. Vi kommer ta vatten på hans huvud, via en skål som min Mirmir blev döpt ”i”. Vi kommer ha dopklänning. Fest och samlad kull. Det skiljer sig liksom inte oerhört.
Vad som skiljer sig för oss är det faktum att vi finner inte anledning att döpa M i en kyrka vi själva inte besöker, omringad av en tro vi inte har. Jag och T tror på oss, vi tror på varandra och vi tror på oss själva. PUNKT. Jag tror delvis på en högre makt, men kring hur han heter gud, allah eller något annat heligt det vill jag inte lägga värde i.
Vi känner att när M är 13/14 år och vännerna skall konfirmera sig, vill M mot all förmodan göra detta, så kan han döpas i samband med sin konfirmation. Vilket vi givetvis kommer stötta och stå bakom honom i, men då är det ett beslut han själv har fått ta. I den åldern kan man ta ett sådant beslut själv anser vi och det är förstå då kyrkan kommer på tal för honom.
Det finns många spekulationer kring om han får gifta sig i kyrkan utan att vara medlem etc, men believe me, det är liksom… 25 (minst!) år dit och jag misstänker att han löser allt det den dagen så det är inte spekulationer vi vill ta del i, i nuläget. Vi kommer fira detta i Höganäs, med alla våra nära och kära. För oss är allt en stor fest, det skall firas, det skall skålas och bara delad kärlek och glädje under ett par timmar denna lördagskväll. Precis så vi vill ha det och den traditionen och värdering vi vill bära in i vår familj.
Kring allt detta är jag stolt över mig och T som föräldrar som vågar stå fast och tro på att det vi gör är det bästa för vår son oberoende vad andra tycker. Jag känner att vi funnit modet i våra roller men även som individer att tro på att ”nej, såhär vi vill vi och så gör vi”. För mig är det en stolthet. Att våga göra det som känns rätt för oss och vår familj. Vi skapar en grund för M nu som kommer byggas upp under en längre tid och vad kan då vara mer fel än att bygga den strikt traditionellt och utan våra egna värderingar? Nä, sorry, men det går inte hem. För oss blir det en blandning, våra värderingar med en matsked tradition, och 4 dl kärlek. ♥
